Personligt uttalande uppsatsprov
Därmed tar hon bort alla tolkningar och bedömningar från sitt författarskap. Mina föräldrar lärde mig att se upp för mig själv från en ung ålder, så Hajj är en av de enda gångerna vi upplevt något formativt tillsammans. Vad har du lärt dig? För att hitta dessa, personligt uttalande uppsatsprov, överväg att brainstorma allt du vill att högskolor ska veta om dig och tänk sedan på intressanta sätt på vilka dessa kan korsa varandra. College Application Hub.
Exempel 1: Uppsats på gymnasiet: Eleven i miljövetenskap
Personligt omnämnande Personligt omnämnande Skäl till att ansöka Min är Wissam Saleh Bin Siddiq, en Saudiarabiennationalist och jag söker ett doktorandprogram i tillämpad lingvistik — datorstödd språkinlärning. Min strävan efter kunskap styrs av mina personliga mål som är personligt uttalande uppsatsprov och uppnås inom tidslinjer. Till exempel, personligt uttalande uppsatsprov, tillbaka in nådde jag ett av de viktiga personliga målen, som var att skaffa en kandidatexamen i engelsk litteratur och lingvistik. Senare i personligt uttalande uppsatsprov, Jag tog en magisterexamen i tillämpad lingvistik, vilket har fungerat som källan till motivation att fortsätta att fullfölja mina ambitioner.
Därför har jag bestämt mig för att ta ett steg för att fortsätta nästa utbildningsnivå för att fortsätta skaffa mig mer kunskap som är till nytta för samhället och mig. I det här fallet, för att förverkliga min fulla potential, var jag tvungen att ansöka till en av de bästa institutionerna som erbjuder doktorandprogrammet som jag behöver för att fortsätta med mina akademiska mål. Efter att ha identifierat denna institution var jag tvungen att ansöka i hopp om att jag hade en chans att bli en av dina studenter, efter att ha uppfyllt alla krav för att fortsätta programmet. Efter examen i personligt uttalande uppsatsprov, Jag arbetade som engelsklärare under utbildningsministeriet tills Senare gick jag med på Arab Open University, där jag blev en deltidsföreläsare tills Samma år arbetade jag med utbildningscentret för offentlig säkerhet som engelsk instruktör på deltid.
Jag började senare på Taif University under ministeriet för högre utbildning och arbetade som lärare i engelska. Därför har jag under hela den här karriärvägen mött utmaningar, personligt uttalande uppsatsprov, som fungerar som en inspirationskälla för att skaffa mer kunskap inom området, för att utveckla andra sätt att hantera problemen inom mitt område. I det här fallet tror jag att jag genom att bedriva doktorandprogrammet kommer att kunna skaffa mig mer kunskap som kommer att gynna andra människor och mig. Jag hade satt upp mål som att lägga en bra kunskapsgrund genom att skaffa mig grunderna från utbildningen, vilket underlättade att uppnå mina långsiktiga mål att fortsätta mitt doktorandprogram.
Därför har jag på detta sätt kunnat lära mig och hantera takten av förändringar som sker inom detta område, personligt uttalande uppsatsprov. Till exempel, genom att skaffa mitt doktorandprogram, kommer jag att kunna hjälpa till personligt uttalande uppsatsprov människor skaffar sig kunskap, varigenom jag kommer att fungera som en kanal genom vilken de får lära sig och uppnå sina mål som jag har uppnått mitt. Uppsatsen "Personligt uttalande" skrevs av en riktig student och lämnades frivilligt till denna databas. Du kan använda detta arbete som ett exempel för att vinna personligt uttalande uppsatsprov eller starta efterforskningen för ditt eget skrivande. Du får inte använda någon del av detta exempel utan att citera det ordentligt först. Om du är författaren till detta dokument och inte vill att det ska användas på EduPony, kontakta oss för att ta bort det.
Personligt uttalande. Om du har några förslag på hur du kan förbättra det personliga uttalandet, tveka inte att kontakta oss. Vi vill veta mer: [email protected]. Personlig uppsats, 2 sidor ord. Ladda ner PDF DOCX. Ämne: Andra. Spara i biblioteket har lagts till Spara i biblioteket. Radera från biblioteket. Publicerad: 28 december, Uppdaterad: 28 december, Nivå: Ph. D Språk: Engelska Nedladdningar: Det här är användbart Det här är användbart Det hjälpte inte Det hjälpte inte. Tack för att du röstar! Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Reddit Dela på LinkedIn. Be om borttagning. Citera denna personliga uppsats Harvard APA-6 Chicago A-D Chicago N-B MLA-8 Referenser EduPony. Referens EduPony, personligt uttalande uppsatsprov. Referenser EduPony. Bibliografi EduPony. Arbete Citerat "Personligt uttalande.
Diskussionstavla för enhet 4. Genomgång av aktuell tidningsartikel affärsjuridik. Fackliga relationer. Uppsats om segmentering, inriktning och positionering. Bussetik uppsats. Relevanta exempel. Kontakta EduPony Om du har några förslag på hur du kan förbättra ditt personliga uttalande, tveka inte att kontakta oss. Avstavat amerikanskt. Hur mycket kan mitt papper kosta.
essäskrivteknik
En sommar var hon i Florida. Hennes hår droppade från poolvattnet, hennes hud skimrade i det flammande solljuset och hennes ögon kisade mot hennes hög med böcker. Hon valde den minsta av gänget; hon valde min. Väl hemma var hon med i en annan fototävling. Den här hade ett skönhetstema. Hon bokade studion i två timmar och tog in sin kompis. Hennes vän hade höga kindben, smaragdögon, lockigt rött hår och läppar som satt utåt. Hon var kort men hade kroppen som en dansare. När hon rörde sig tittade alla på, munnen lite på glänt. Hennes muskler böjde sig och släppte med lätthet. Michael placerade flickan i en trästol, vände ansiktet uppåt mot de enorma ljusen och tog ett foto av alla vinklar hon kunde få.
Hon bytte från svartvitt till högupplöst, tillbaka till svartvitt. När bilderna utvecklades valde hon aldrig det vinnande skottet för sig själv. Michael gick hem den kvällen och tittade på fotot. Hennes panna rynkade och ögonen smalnade. Hon la fotot i sin låda och somnade. Nästa dag gav sig Michael ut med sin mest grundläggande kamera, den som alltid är på hennes person. Den här kvinnan hade smutsig hud och smutsiga kläder. Hennes ögon var tränade i den riktningen och rörde sig aldrig. Michael tog fram kameran och tog en snabb bild, bara en. Hon gick för att utveckla den samma dag och la den i en pärm att ta med hem.
På sin säng satt hon med korslagda ben och tittade på den rödhåriga flickan. Det fanns ingen smuts, bara ett öga som tittade bort. Lätt val, va? Hon placerade fingret över skuggan och knackade på bilden fyra gånger. Hon log. Hon vek färgbilden på mitten och la den i sin låda; hon placerade bilden av kvinnan i en skyddsmapp och lade den i sin väska. När hon la sig den kvällen log hon in i ljuset från TV:n. Fantastiska högskoleuppsatser drar in dig från början, tar dig med på en tydlig resa och får dig att vilja ha mer i slutet.
På Story2 kallar vi denna struktur för Magnet, Pivot och Glow. Det håller läsarna engagerade genom att säkerställa en stark känsla av syfte och riktning genom hela uppsatsen:. Försök att hitta oss på dessa sidor i våra liv, och jag tror att vi är svåra att skilja. Som Wenda ofta påminner mig, tillåter resor oss att upptäcka vilka vi verkligen är genom att ge oss möjligheten att smälta in och inspirera oss själva från att imitera det bästa i andra människor. Här och där samlar jag verktyg som jag tycker är användbara – rep, ljus, en undervattenskompass, tillsammans med öppenhet, ödmjukhet, ansvar, drivkraft och nyfikenhet – och lägger till dem i den arsenal jag bär längs vägen i min ryggsäck och i mig själv.
Folk låg eller sov på varje stol och bänk, så vi slog oss ner på golvet, mitt i rummet. Vi beställde några extra hamburgare, och efter några tuggor vaknade tiggarna en efter en och bad oss dela. Vi insisterade på att de skulle gå med i vår cirkel. Först gjorde de motstånd. När vi avslöjade vår trasiga kinesiska, öppnade de upp och utmanade oss i ett spel som Yatzee, som krävde att kasta 5 tärningar runt och göra höga multiplar. Därefter anslöt sig några unga västerländska och kinesiska barn. Ju bättre generation på språk och bryta sociala barriärer, barnen tog spelet till nya dimensioner.
Det slutade med att vi tillbringade natten i våra sovsäckar på golvet under de förvirrade McDonald-anställdas föraktfulla blick. Till slut gav våra amerikanska hamburgare oss en autentisk smak av Kina. När en miljö blir för bekant byter vi sida. Oavsett om det var att bära samma bokstäver som mina amerikanska bröder i Kalifornien, att agera som en professionell fondförvaltare när de intervjuade styrelsen för stora företag, eller att undervisa kinesiska barn på engelska, anpassar sig Waldo inom mig, utmanar sig själv och upptäcker något nytt om människorna omkring honom. Vem vet vart livet tar mig härnäst? Jag har hört talas om en speciell plattform för intellektuellt och kulturellt utbyte som samlar de mest intressanta hjärnorna från hela världen. Institutionen prisas för sin förmåga att förmedla erfarenhet och visdom genom rundabordssamspel och sokratisk retorik.
De två största misstagen studenter gör när de skriver högskoleuppsatser är att förbli för generella och skriva om tankar snarare än handlingar. Romain undviker detta genom att bli Waldo. Denna berättarteknik låter honom berätta historien genom sitt unika perspektiv och med sin autentiska röst. Romain använder ett specifikt ögonblick för att visa läsarna vem han är. Vi ser Romain som en medkännande och nyfiken person som för människor samman, utforskar nya idéer och välkomnar möjligheten att undervisa och lära. Han använder sitt fjärde stycke för att ge publiken omfattningen av sina erfarenheter och det femte stycket för att skapa en specifik koppling till University of Chicago. Men hjärtat i hans uppsats är det tredje stycket, som tar läsaren till ett ögonblick och ger kraftfulla detaljer som avslöjar hans karaktär.
Nu borde du känna dig redo att ta itu med dina egna personliga uttalanden! Ovanstående exempel på personliga uttalanden är kraftfulla och ditt kan också vara det! Grammatik är förvisso viktigt, men det är viktigare att skriva med kraften i berättande – med beskrivning, detaljer och dialog istället för tolkningar, generaliseringar och klichéer. Fokusera på specifika ögonblick när du lärt dig en nyckelläxa, förändrats på ett grundläggande sätt eller gjort skillnad i andras liv för att avslöja dina karaktärsstyrkor genom dina handlingar. Berätta din historia högt för att fånga din autentiska röst – de unika egenheter som gör dig till dig! Se upp för att överredigera dina uppsatser från att låta som en individ till något generiskt.
Efter betyg och provresultat kommer dina uppsatser att vara den viktigaste delen av din högskoleansökan. Gå till College Admission Essays Made Easy! För mer information om högskoleantagning och stipendieuppsatser och intervjuer, registrera dig för kurser i egen takt och vår prisbelönta StoryBuilder-skrivplattform GRATIS på story2. Vill du hålla dig uppdaterad om de senaste tipsen och resurserna? Följ oss story2 på Instagram! Will Geiger är en av grundarna av Scholarships. Will har en examen från Wake Forest och Penn, och var tidigare Senior Assistant Director of Admissions vid Kenyon College där han personligen granskade över 10 ansökningar, ansökningar och uppsatser och övervakade meritstödsprogrammet; Biträdande direktör för College Counseling på en gymnasieskola i New Haven, Connecticut; och marknadschef på Story2.
Om Blog Free Resources. Uppsats 1 av Kenny L. Varför spelar personliga uttalanden betydelse? Story2 College Coach förklarar: Varför den här uppsatsen fungerar Kom ihåg, oavsett hur uppsatsen handlar om dig. Uppsats 2 av Sarah S. Fräs vitlöken i olivolja på medelvärme. Uppsats 3 av Michael - Howard University Det fanns en flicka och hon hette Michael. Story2 College Coach förklarar: Varför den här uppsatsen fungerar Fantastiska collegeuppsatser drar dig in från början, tar dig med på en tydlig resa och får dig att vilja ha mer i slutet. Det håller läsarna engagerade genom att säkerställa en stark känsla av syfte och riktning genom hela uppsatsen: Magneten i denna uppsats är enkel, men effektiv. Den spända fångar läsaren, liksom överraskningen över en flicka som heter Michael. Vi vill ta reda på vem den här personen är.
Pivot är punkten där Michael behöver göra ett val som kommer att avslöja hennes karaktär. Hon har två fotografier att välja mellan och är hårt pressad att välja den som representerar konventionella skönhetsidéer. The Glow stannar i nuet och slutar med action. Vi hör hennes röst. Det svarar på frågan i början: vem är den här tjejen som heter Michael? Nu vet vi att hon är en stark kvinna som kommer att fatta sina egna beslut och stå upp för det hon tror på. Hawthornes inflytande är tydligt och det finns inget behov av en sammanfattning eller en läxa. Uppsats 4 av Romain D.
Till slut gav våra amerikanska hamburgare oss en autentisk smak av Kina När en miljö blir för bekant byter vi sida. Bästa metoder för ditt personliga uttalande Nu borde du känna dig redo att ta itu med dina egna personliga uttalanden! Starkt skrivande Grammatik är förvisso viktigt, men det är viktigare att skriva med kraften i berättande – med beskrivning, detaljer och dialog istället för tolkningar, generaliseringar och klichéer. Unikt perspektiv Fokusera på specifika ögonblick när du lärde dig en nyckelläxa, förändrades på ett grundläggande sätt eller gjorde skillnad i andras liv för att avslöja dina karaktärsstyrkor genom dina handlingar.
Autentisk röst Berätta din historia högt för att fånga din autentiska röst – de unika egenheter som gör dig till dig! Ämnen: college antagning college uppsatser vanliga app uppsats exempel. Populära ämnen. 47 juli 5 december 4 mars 4 augusti 3 mars 3 juni 3 juli 3 januari 3 oktober 3 februari 2 augusti 2 april 2 augusti 2 september 2 november 2 februari 2 september 2 maj 2 december 1 juni 1 mars 1 juli 1 september 1 maj 1 1 augusti 1 januari 1 februari 1 oktober 1 maj 1 juni 1 juli 1 augusti 1 augusti 1 oktober 1 oktober Mer Prenumerera på uppdateringar. kom igång berättelse 2. com Eller ring Under mina flyktiga möten med välbärgade Upper East Siders såg jag barn i min ålder med barnskötare, föräldrar som bar kostymer på jobbet och lyxiga lägenheter med spektakulär utsikt.
De flesta tog taxi till sina destinationer: taxibilar som Bangladeshis körde. Jag såg de vardagliga ögonblicken i deras liv med längtan, längtande efter att plantera mig i deras skor. Skammen tog sig nerför min ryggrad. Jag tog avstånd från mitt arv, förkastade den traditionella panjabis som bars på Eid och vägrade torkari vi åt till middag varje dag. När jag kämpade med mitt förhållande till det bangladeshiska samhället vände jag min uppmärksamhet till att hjälpa mitt Bronx-samhälle genom att ta en praktikplats hos Assemblyman Luis Sepulveda. Jag skötte skrivbordsarbete och tog emot samtal, ägnade större delen av min tid åt att aktivt lyssna på de svårigheter som beståndsdelarna ställdes inför – allt från en veteran fråntagen sina förmåner till en mormor som inte kunde försörja sitt sängliggande barnbarn.
Som praktikant kunde jag bara hjälpa till med det som kändes som de små sätten – att peka ut lokala jobberbjudanden, skriva ut information om gratis ESL-klasser, nå ut till ideella organisationer. Men för ett samhälle som står inför en anstormning av intensiva strider, insåg jag att något så litet som dessa handlingar kunde få enorma effekter. Att se de omedelbara konsekvenserna av mina handlingar inspirerade mig. Jag började sluta se den rådande undersysselsättningen och trånga bostäder mindre som källor till skam. Istället såg jag dem som verkligheter som måste erkännas, men som i slutändan kunde åtgärdas. Jag insåg också fördelarna med den bangladeshiska kultur som jag hade skämts så mycket över. Mina språkkunskaper i Bangla var en tillgång för kontoret, och min förståelse för Bangladeshisk etikett möjliggjorde smidig kommunikation mellan kontorspersonal och dess beståndsdelar.
När jag hjälpte mina grannar att navigera i stadens tjänster såg jag mitt arv med stolthet – ett perspektiv som jag aldrig förväntade mig att ha. Jag kan nu uppskatta värdet av min unika kultur och bakgrund, och av att leva med mindre. Detta perspektiv erbjuder utrymme för framsteg, samhällsintegrering och en framtid värd att kämpa för. Långt ifrån att skämmas för mitt samhälle vill jag någon gång återvända till lokalpolitiken i Bronx för att fortsätta hjälpa andra att komma åt den amerikanska drömmen. Jag hoppas kunna hjälpa mitt samhälle att uppskatta möjligheten att göra framsteg tillsammans. Genom att omfamna verkligheten lärde jag mig att leva den. Längs vägen upptäckte jag en sak: livet är bra, men vi kan göra det bättre. Jag tog min första resa till Kina för att besöka min kusin Anna i juli av Hennes gnistrande personlighet och optimistiska attityd fick alltid ett leende på läpparna.
Den här gången brast dock mitt hjärta när jag såg effekterna av hennes hjärncancer; hon hade drabbats av en stroke som förlamade hennes vänstra sida. Hon var fortfarande sig själv på många sätt, men jag kunde se att skadan på hennes hjärna gjorde det svårt för henne. Skulle jag någonsin se Anna igen? Kunde jag ha gjort mer för att göra Anna bekväm? Jag önskade att jag kunde stanna i Kina längre för att ta hand om henne. När jag gick av planet undrade jag om jag kunde omvandla min sorg till att hjälpa andra barn och tonåringar i USA som led som Anna gjorde. Dagen efter att jag kom hem, när jetlag drog mig vaken några minuter efter midnatt, kom jag ihåg att jag hörde talas om Family Reach Foundation FRF och dess arbete med barn som genomgår behandlingar på det lokala sjukhuset och deras familjer. Volontärarbete har både fått mig att uppskatta min egen hälsa och också vårda de nya relationer jag bygger med barnen och familjerna.
Vi sportar, gör figurer av playdoh och klär ut oss. När de tar på sig rollerna som brandmän eller älvor, fastnar vi alla i spelet; för den tiden glömmer de de sanerade, skarpa, opersonliga väggarna på den pediatriska onkologiska avdelningen. Att bygga nära relationer med dem och se dem fnissa och skratta är så givande - jag älskar att se dem växa och bli bättre under hela behandlingen. För att komma igång anmälde jag mig till en sommarkurs på högskolenivå i Abnormal Psychology. Där arbetade jag med Catelyn, en stigande college senior, på ett dataanalysprojekt angående Dissociative Identity Disorder DID.
Tillsammans undersökte vi den neurologiska etiologin för DID genom att studera fyra fMRI- och PET-fall. Jag blev kär i att samla in data och analysera resultaten och blev förvånad över vår slutprodukt: flera fantastiska hjärnbilder som visar områden med hyper och hypoaktivitet i hjärnor som påverkas av DID. Desire följde snabbt efter min förvåning — jag vill fortsätta det här projektet och studera fler hjärnor. Deras komplexitet, känslighet och betydelse för varje aspekt av livet fascinerar mig. Tyvärr, några månader efter att jag återvänt från Kina, gick Anna bort. Med detta mål i åtanke, och i hopp om att få värdefull erfarenhet, anmälde jag mig till en journalistkurs under mitt första år.
Trots min kärlek till att skriva fann jag mig till en början ointresserad av ämnet och jag kämpade för att njuta av klassen. När jag tänkte på att skriva föreställde jag mig lyrisk prosa, djup poesi och spännande handlingslinjer. Den klassen skakade mitt självförtroende som författare. Jag var osäker på om jag skulle fortsätta med det resten av min gymnasiekarriär. Året därpå ansökte jag om att bli personalreporter på vår skoltidning. Jag hoppades att detta skulle hjälpa mig att bli mer självgående och kreativ, snarare än att bara skriva artiklar som min lärare tilldelade. Till min förvåning var min tid på personalen världar borta från vad jag upplevde i journalistikklassen.
Även om jag inte var van vid att arbeta i en miljö med högt tempo och till en början tyckte att det var betungande att efterforska och färdigställa berättelser av hög kvalitet på relativt kort tid, tyckte jag också att det var spännande. Jag tyckte om att lära mig mer om ämnen och händelser på campus som jag inte visste mycket om; några av mina berättelser som jag tog upp under min första termin gällde en schackturnering, en mattur och en spansk fördjupningsfest. Jag njöt av friheten jag hade att utforska och lära mig, och att skriva mer självständigt än jag kunde i ett klassrum. Även om jag gillade många aspekter av att arbeta för tidningen omedelbart, drev rapportering mig också utanför min komfortzon. Jag är en blyg person och att prata med människor jag inte kände skrämde mig. När jag närmade mig hans kontor kände jag allt från mina tår till min tunga frysa till ett fast block och jag kunde knappt få ut mina inledande frågor.
Lyckligtvis var coachen väldigt snäll och hjälpte mig genom samtalet. Uppmuntrad förberedde jag mig för min nästa intervju med större självförtroende. Efter några veckors praktik började jag till och med se fram emot att intervjua människor på campus. Den där första journalistkursen må ha tråkat ut mig, men även om journalistiken i praktiken var utmanande så var den allt annat än tröttsam. Under loppet av det året växte jag till att älska att skriva för vår skoltidning. Rapportering gjorde mig medveten om min omgivning och fick mig att vilja veta mer om aktuella händelser på campus och i staden där jag växte upp.
Genom att interagera med människor över hela campus kom jag att förstå bredden av individer och samhällen som utgör min gymnasieskola. Jag kände mig mycket mer kopplad till olika delar av min skola genom mitt arbete som journalist, och jag insåg att journalistiken gav mig ett fönster till att se bortom mina egna erfarenheter. Jag kämpar inte längre för att närma mig andra och tycker verkligen om att lära känna människor och känna igen deras prestationer genom mitt skrivande. Att bli författare kan vara en svår väg, men det är lika givande som jag hoppades när jag var ung. Var jag inte längre naturens älskade dotter, trädens viskare?
Knähöga gummistövlar, kamouflage, insektsspray – jag bar klädseln och parfymen av en stolt vild kvinna, men där var jag, böjd över den patetiska högen av envisa käppar, helt förtvivlad, på gränsen till tårar. Som barn hade jag betraktat mig själv som en sorts rustik prinsessa, en vagga av spindlar och tusenfotingar, som sörjdes av sörjande duvor och kycklingar, som kunde glida genom fästinginfekterade ängar och komma ut borreliafri. Jag kände till jordens sprickor som ärren på mina egna grova handflator. Men här var jag, tio år senare, oförmögen att utföra den mest grundläggande utomhusuppgiften: jag kunde inte, för mitt liv, starta en eld. Rasande gnuggade jag ihop kvistarna - gnuggade och gnuggade tills hudbitar flagnade från mina fingrar.
Ingen rök. Kvistarna var för unga, för klibbiga gröna; Jag slängde iväg dem med en skur av förbannelser och började riva genom buskarna på jakt efter en mer brandfarlig samling. Mina ansträngningar var fruktlösa. Livid, jag bet en avvisad kvist, fast besluten att bevisa att skogen hade föraktat mig och erbjöd bara unga, våta ben som aldrig skulle brinna. Men veden sprack som morötter mellan mina tänder - gammal, spröd och bitter. Vrålande och vårdade mina värkande handflator drog jag mig tillbaka till tältet, där jag surade och väntade på min familjs hån. Min bror och kusiner skramlade med sina tomma maskburkar och luktade efter feta fiskar in på campingen. De lade genast märke till den mindre pinnmassakern vid eldstaden och ropade till mig, deras djupa röster var redan skarpa av förakt.
Mitt ansikte brände långt efter att jag lämnat eldstaden. Lägret stank av lax och skam. I tältet funderade jag på mitt misslyckande. Var jag så läcker? Var jag så oförmögen? Jag tänkte på mina händer, hur förhårda och kapabla de hade varit, hur ömma och lena de hade blivit. En spindel kröp längs kanten av tältet och bekräftade min förvandling – han äcklade mig och jag kände en överväldigande lust att klämma honom. Jag utforskade fortfarande ivrigt nya världar, men genom dikter och prosa snarare än betesmarker och pölar. Den natten stannade jag uppe sent med min dagbok och skrev om spindeln som jag hade bestämt mig för att inte döda. När natten blev kall och glöden dog rök fortfarande mina ord – mina händer brändes av allt klottrande – och även när jag somnade fortsatte idéerna att gnista – jag brann, alltid i brand.
Stark, som vi kärleksfullt kallar honom, har tränat spår på min gymnasieskola i 25 år. Hans omsorg, hängivenhet och betoning på att utveckla god karaktär har lämnat en bestående inverkan på mig och hundratals andra elever. Han hjälpte mig inte bara att upptäcka min talang och kärlek till löpning, utan han lärde mig också vikten av engagemang och disciplin och att närma mig varje ansträngning med den passion och intensitet som jag tillför löpningen. När jag fick reda på att en närliggande gymnasieskola hade tillägnat sin bana till en långvarig tränare, kände jag att Stark förtjänade liknande utmärkelser. Jag tog ansvaret och mobiliserade mina lagkamrater för att distribuera namninsamlingar, nå ut till alumner och sammanställa statistik om de många lag- och individuella mästare Stark hade tränat under åren.
Vi fick häpnadsväckande stöd och samlade in nästan 3, underskrifter och sidor med rekommendationer från hela samhället. Med hjälp av mina lagkamrater presenterade jag dessa bevis för styrelsen. De flesta medlemmar hävdade att invigningen av banan hade låg prioritet. Eftersom jag visste att vi var tvungna att agera snabbt för att övertyga dem om dess betydelse, kallade jag till ett teammöte där vi utarbetade ett genmäle inför nästa styrelsemöte. Till min förvåning valde de mig att leverera den. Jag var långt ifrån den bästa offentliga talaren i gruppen, och jag kände mig nervös över att gå inför den osympatiska styrelsen igen.
Att tala inför publik liknar ett längdåkningslopp. När du går till startlinjen måste du lita på din träning och undanröja dina tvivel i sista minuten. Vid nästa styrelsemöte var pallen min startlinje. När jag gick fram till den fladdrade välbekanta fjärilar i min mage. Istället för att banan sträckte ut sig framför mig mötte jag den stora publiken av lärare, styrelsemedlemmar och mina lagkamrater. Hon pratade färdigt och Bang! Den korta tystnaden var skottet för mig att börja. Jag var besviken, men stolt över mig själv, mitt team och vårt samarbete utanför banan. Vi stod upp för en sak vi trodde på, och jag övervann min oro över att vara ledare. Även om jag upptäckte att det kan vara en mödosamt svår process att ändra status quo genom en vald instans och kräver uthållighet, lärde jag mig att jag tycker om utmaningarna som denna ansträngning erbjuder.
Precis som Stark lärde mig arbetade jag passionerat för att uppnå mitt mål. När jag scrollar igenom ser jag roliga videor och aptitretande bilder på mat. En bild stoppar mig dock direkt. Under den ser jag en mängd smickrande kommentarer. Men en del av mig vill fortfarande ha en kropp som hennes så att andra ska komma med liknande kommentarer som mig. Jag skulle vilja lösa en tyst fråga som skadar många tonåringar och vuxna: negativ självbild och låg självkänsla i en värld där sociala medier formar hur människor ser på varandra. I denna nya digitala tidsålder är det svårt att skilja autentisk från artificiell representation. När jag var 11 utvecklade jag anorexia nervosa. Även om jag redan var smal, ville jag vara smal som modellerna som jag såg på tidningens omslag på matbutikens montrar.
Föga anade jag att de modellerna förmodligen också led av sjukdomar, och att photoshop raderade ut deras brister. Jag föredrog att vara underviktig framför att vara frisk. Oavsett hur lite jag åt eller hur smal jag var har jag alltid tyckt att jag var för tjock. Jag blev besatt av siffran på vågen och skulle försöka äta det minsta jag kunde utan att mina föräldrar uppmanade mig att ta mer. Lyckligtvis slutade jag ägna mig åt anorektiska beteenden innan mellanstadiet. Mina underliggande mentala vanor förändrades dock inte. Bilderna som hade provocerat fram min störning i första hand var fortfarande en konstant närvaro i mitt liv.
Vid 15 års ålder var jag på återhämtning från anorexi, men led av depression. Medan jag brukade bara jämföra mig med modeller, innebar tillväxten av sociala medier att jag också jämförde mig med mina vänner och bekanta. När jag bläddrade förbi oändliga bilder av mina felfria, smala klasskamrater med hundratals likes och bekräftande kommentarer, kände jag hur min svartsjuka spiral. Jag ville bli beundrad och älskad av andra människor också. Jag kände dock att jag aldrig kunde räcka till. Jag började hata hur jag såg ut och kände att ingenting i mitt liv var tillräckligt bra. Osäkerhet i kroppsbilden och jämförelser på sociala medier påverkar tusentals människor – män, kvinnor, barn och vuxna – varje dag. Jag har tur — efter några månader av mina destruktiva sociala medievanor kom jag över en video som påpekade sociala mediers illusoriska natur; många Instagram-inlägg visar bara upp bra saker medan människor döljer sina brister.
Jag började gå i terapi och återhämtade mig från min depression. För att ta itu med problemet med självbild och sociala medier kan vi alla fokusera på det som är viktigt på insidan och inte på det som finns på ytan. Som ett försök att bli frisk internt startade jag en klubb på min skola för att främja ren kost och utstrålning av skönhet inifrån. En dag hoppas jag kunna göra den här klubben till en nationell organisation för att hjälpa tonåringar och vuxna över hela landet. Sekunderna tickade iväg i mitt huvud; varje artigt vägran ökade min desperation. Förtvivlan tyngde mig. Jag sjönk ner på knä när en ström av tävlande, tränare och funktionärer strömmade runt mig.
Min dojang hade ingen tränare, och turneringsreglerna förbjöd mig att tävla utan en. Även om jag ville förbli stark, började tvivel att grumla mitt sinne. Jag kunde inte låta bli att undra: vad var poängen med att förbättra mina färdigheter om jag aldrig ens skulle tävla? De andra medlemmarna i mitt lag, som hade hittat tränare minuter tidigare, försökte trösta mig, men jag hörde knappt deras ord. Sedan min första lektion för 12 år sedan har medlemmarna i min dojang blivit familj. Jag har sett dem växa upp och hitta min egen lycka i deras. Tillsammans har vi finslipat våra sparkar, blockeringar och slag.
Vi har drivit varandra att sikta högre och bli bättre kampsportare. Även om min dojang hade letat efter en pålitlig tränare i flera år, hade vi inte hittat någon. När vi deltog i tävlingar förr hade jag och mina lagkamrater alltid haft tur och hittat en sympatisk tränare. Nu visste jag att denna praxis var ohållbar. Det skulle förstöra mig att se de andra medlemmarna i min dojang i min situation, oförmögna att tävla och förlora hoppet som ett resultat. Min dojang behövde en tränare, och jag bestämde mig för att det var upp till mig att hitta en. Men dessa försök gjorde mig bara återigen bekant med artiga avslag.
Jag insåg snart att jag själv skulle ha blivit tränare. Till en början var turneringarnas inre funktion ett mysterium för mig. För att förbereda mig för framgång som tränare tillbringade jag nästa år som tjänsteman och tog tränarkurser vid sidan av. Jag lärde mig allt från motiverande strategier till tekniska komponenter bakom kulisserna i Taekwondo-tävlingar. Även om jag kom fram med ny kunskap och förtroende för mina förmågor, delade andra inte denna tro.
